Julita gårds historia
Kloster, kungsgård, styckebruk, adelsgods och herrgård. Julita gård har en lång och rik historia och är idag en av Nordiska museets kulturhistoriska bevarade miljöer. Här får du veta mer om vilka som levt på Julita gård från 1180-tal till 1941.
Det äldsta dokument som nämner Julita gård är från 1180-talet. Gården var under tidig medeltid en så kallad kungsgård, det vill säga en gård som stod under kronans förfogande och ägo. Det finns ett antal vikingatida lämningar på Julita:
- I Hästhagen finns 31 gravar från äldre järnåldern.
- I Oxhagen finns ett gravfält från yngre järnålder och resterna av en vikingatida platåhusgrund, det första som grävts ut i Sörmland.
- Inne på området finns en runsten som berättar om Torkel och Ormar, som levde här på vikingatiden för drygt tusen år sedan.
Under 1180-talet låg ett Cistercienserkloster där Stora huset ligger idag. Efter reformationen kom marken i Gustav Vasas ägo och Julita blev kungsgård igen innan den kom i adelssläkterna Khevenhüllers och Palbitzkis ägo på 1600-talet. Släkten Palbitzki drev godset i cirka 200 år.
År 1877 köpte tobaksföretaget W:m Hellgren & Co gården, dess ende aktieägare hette Johan Bäckström. Han fick fem söner. En av dem var Arthur Bäckström, som ärvde Julita år 1902. Det är hans hem du kan se i Stora huset på Julita gård och trädgårdar idag. Här får du veta mer om livet och människorna på Julita.
Julita gårds historia
Det äldsta dokumentet där Julita nämns är från 1180-talet. Julita var då kungsgård och kallades Säby, byn vid sjön.
Dokumentet är undertecknat av kung Knut Eriksson och bevisar att han gav bort kungsgården med ”hus, åkrar, fiskevatten, skogar, ängar och betesmarker” till en grupp munkar i cistercienserorden. De hade varit bosatta i Viby utanför Sigtuna i tjugo år. Munkarna flyttade till Säby och grundade cistercienserklostret Saba (en latinisering av namnet Säby). Klostret var verksamt i cirka 350 år. Sista gången man hör talas om Julita som ett fungerande kloster är 1525.
Än idag kan du gå ner i de bevarade medeltida valven och se munkarnas mästerlighet i att bygga med tegel.
År 1526 fick Gustav Vasa igenom ett beslut i riksdagen att kronan skulle få överta klostrens rikedomar. Året därpå tog Västerås riksdag beslut om att de katolska klostren i Sverige skulle upphöra. Julita återgick till kronan och blev en kungsgård. Stora delar av klosterbyggnaderna revs och nya hus uppfördes.
Erik XIV:s rådgivare, Jöran Persson, bodde här en tid. Gustav Vasas yngste son, hertig Karl av Södermanland, fick en son med älskarinnan Karin Nilsdotter.
Deras oäkta barn växte upp och gick i skola på Julita. Han blev senare känd som riksamiral Karl Karlsson Gyllenhielm. Hertig Karl blev senare Karl IX och efter hans död fick änkan Kristina kungsgården Julita som änkesäte fram till sin död 1625. Hon hörde till den tyska ätten Holstein Gottorp och hennes vapensköld har man funnit under putsen på Södra flygeln.
Under 1600-talet fanns ett styckebruk (alltså ett kanongjuteri) på Julita. Trettioåriga kriget pågick i Europa och behovet av kanoner var stort.
Österrikaren och artilleriofficeraren Melchior Wurmbrandt kom till Julita i slutet av 1620-talet. Han hade utvecklat en lätt kanon, den så kallade läderkanonen, som var enklare att hantera i fält än de tunga gjutjärnskanonerna. Gustav II Adolf blev intresserad av uppfinningen och Wurmbrandt fick Julita i förläning för att kunna få i gång kanonproduktionen här. (Den som förlänade ett gods tog emot skatt från bönderna som brukade godsets mark, i stället för att skatten gick till staten.)
Monteringen av Wurmbrandts kanon skedde på Julita. Men läderkanonen blev inte den succé i fält som alla hade hoppats. Bristande information ledde till att den blev för hårt laddad och sprack. Wurmbrandt deltog senare i kriget och blev tillfångatagen 1636. Därefter är hans öden okända.
Österrikaren Paul Khevenhüller (1593–1655) tjänstgjorde hos Gustav II Adolf under kriget. Det gick åt mycket pengar under kriget och Khevenhüller lånade ut 70 000 riksdaler till Gustav II Adolf, en mycket stor summa pengar vid denna tid. När Gustav II Adolf hade stupat reste Khevenhüller till Stockholm för att få tillbaka sitt lån. I stället för pengar fick han Julita som pant.
Godset var betydligt större då än idag. Det innefattade hela Julita socken förutom godset Gimmersta. Khevenhüller flyttade aldrig till Julita. Han arrenderade ut styckebruket till holländaren Henrik Trip. Och omkring 1660 började malmen ta slut. Man skövlade skogarna för att få träkol till bruket men det blev olönsamt och lades ner.
När Khevenhüllers dotter Anna Regina Khevenhüller (1618–1666), gifte sig med Mathias Palbitzki (1623–1677) kom Julita i adelssläkten Palbitzkis ägo.
Mathias Palbitzki (bilden) kom från Polen och arbetade som diplomat och konsthandlare åt drottning Kristina. Han reste omkring i stora delar av Europa och besökte även Egypten. Under resorna utförde han en mängd teckningar och i hans efterlämnade skissböcker finns även flera intressanta skisser över Julita från 1650-talet. De visar de medeltida byggnaderna Södra flygeln och Abbotshuset, ruiner efter de övriga klosterbyggnaderna, två stora timrade boningshus och flera mindre stugor. Mathias Palbitzki tillbringade sina sista sju år på Julita.
Efter honom tog sonen Alexander Palbitzki (1660–1724) över Julita gård. Alexander Palbitzki förde journal över sysslor och händelser på godset. De är noggranna anteckningar över antalet djur, inkomster från exempelvis oxhandel, skogsbruk, jordbruk och fiske. Därför kan vi få en mycket god bild av hur gården fungerade mellan åren 1704 och 1724. Från år 1735 finns dessutom en detaljerad karta över Julita, utförd av lantmätare Mårten Rivell.
Nästa ägare blev Axel Gottlieb Palbitzki (1698–1760) tillsammans med hustrun Charlotta Christina Siöblad (1693–1770). De lät bygga en fattigstuga och en skola år 1742. Skolan var en av de första i Sverige. År 1745 brann gårdens huvudbyggnad. En ny stod klar omkring 1760.
De sista Palbitzki på Julita blev Axel Gottlieb Palbitzkis brors barnbarn Mathias Palbitzki (1782–1851) och hans hustru var Beata von Ungern-Sternberg (1788–1872) från granngården Äs.
Beata Palbitzki var en mycket godhjärtad kvinna som visade stor omsorg om folket på gården. De fick inga barn, så efter Beata Palbitzkis död ärvde hennes avlägsna släktingar Julita. De beslutade sig för att sälja godset.
År 1877 köpte tobaksföretaget W:m Hellgren & Co Julita. Ägaren Johan Bäckström (1826–1902) var född i Umeå, där fadern Anders blivit rik på trävaruhandel. Förutom Julita i Sörmland ägde han Steninge i Uppland.
Under 1800-talets sista decennier gjorde Johan Bäckström stora investeringar för att rationalisera jordbruket. Det ökade behovet av arbetskraft gjorde att han anställde fler statare. Spannmålsimporten till Sverige ökade vid den här tiden. Det gjorde att den inhemska spannmålsodlingen inte lönade sig. Därför riktade han in jordbruket på nötkreaturskötsel och mejerihantering.
Johan Bäckström gifte sig med den vackra Lilly von Ehrenclou (1840–1901, bilden) och blev far till fem söner. En av dem var Arthur Bäckström (1861–1941).
Arthur Bäckström är Julitas siste privata ägare. Han tjänstgjorde vid Sörmlands regemente och var löjtnant när han tog avsked från armen 1906. Arthur hade arrenderat Julita från 1890-talet och fick ärva den år 1902. Arthur Bäckström fick inga barn och testamenterade Julita gård till Nordiska museet. Museet tog över gård och marker efter hans död 1941 och sedan dess bevarar vi Julita gård som det såg ut vid tiden då Arthur bodde här.
